Denna text skrev jag runt årsskiftet som en hyllning till Björn Paulsen. Jag publicerade den aldrig av olika anledningar, men nu 7 månader senare får den se dagsljus. I måndags stod det klart att Björn lämnar Hammarby och åker hem till Danmark och Odense BK. Vi är många som kommer att sakna dig Björn, lycka till framöver. Och välkommen tillbaka när som, uppe på läktaren med oss andra supportrar. Strong as fuck
Detta är de tre ord som 99 procent av alla hammarbysupportrar skulle använda för att beskriva Björn Paulsen. Denna resliga, ståtliga dansk som blivit en enorm publikfavorit för mig och många andra sen han första gången visade upp sig i Hammarby IF 2017. Paulsen hade då huserat i danska Esbjerg senaste åren och var för mig ett helt okänt namn i fotbollsvärlden när Michelsen tog med honom från vårt kära grannland i söder. Hemmapremiären mot Kalmar stod länge och vägde åt smålänningarnas fördel när klockan tickade upp mot 92 minuter. 0-1 på tavlan, Kalmar har precis missar öppet mål efter kontring och Hammarby får upp en boll i offensivt straffområde.
Smack!
Björn Paulsen, denna älskade dansk trycker in kvitteringen i målvaktens vänstra hörn och springer i Eufori till ultrasgruppen som står och förenar långsidan med kortsidan, firar och blir dränkt i bärs och kramar. Vackra scener när man målar upp de såhär i efterhand och där och då var det många nyblivna supportrar som blev frälsta och fick en ny favorit i Hammarby. Efter det så rullar showen vidare, Paulsen har ingen riktigt bestämd position och får variera mellan backlinje, mittfält och anfall under hela sin första tid i Sverige. Det är inte alltid hundraprocentiga insatser men topprestationerna är så höga att det inte går att lämna honom utanför startelvan. Och han gör nytta, i såväl backlinje som anfall så gör han skillnad i luftrummet och energin som omger honom och hela hans uppenbarelse.
“Strong as fuck!”. Orden som satte ord på Björn kommer första gången ur Alexander Axéns mun när han försöker sätta ord på vem han är som spelare. Han kändes som en urkraft från det att han presenterade sig i Bajen till det att han lämnar 2019 för Tyskland där vi nog var många som förväntade oss en succe. Men den definitiva succen uteblev och två år senare, om vi spolar fram till sommaren 2021 så har ryktet att Björn äntligen är påväg tillbaka, börjat florera i olika Hammarbykretsar. Det blir definitivt bekräftat i podcasten “Just idag är jag stark”, och jag känner så fort jag hör det att Björn är exakt den spelare vi behöver. Hammarby hade i och för sig precis vunnit svenska cupen men det gnisslar i korridorerna om ett missnöje med Billborn efter uteblivna resultat i Allsvenskan.
Björn ansluter efter sommarens EM-uppehåll tillsammans med nya tränaren Milos. Han används förvisso inte lika extremt roterande över lagdelarna men får spela både ytterback och mittback i olika konstellationer under höstsäsongen vilket visar på hans mångsidiga egenskaper. Matchhjälte i andra matchen mot Peking med sitt mål i den 83e minuten och en känsla av 2017 vibbar smyger sig på. Men sen är det som att den näst intill garanterade succen uteblir. Den riviga Björn som kunde vinna vilken nickduell som helst, lika våghalsig i duellspelet som Erik Israelsson och lika mycket tungan på vågen som Kennedy (nåja) när han är i sina bästa dagar, han ser blek och skraj ut. Inte alls samma självklarhet i steget eller pondus i duellerna nu som under sin första sejour på Södermalm. Vi åker ur kvalet i europaspelet och för varje omgång som går i ligan ser topp tre mer avlägsen ut. Spelarbetygen säger inte all sanning men topprestationerna uteblir och högstanivån lägre och lägre.
Är det så att Björn “Strong as fuck” Paulsen blivit instruerad att lägga band på sin riviga och ibland övermodiga spelstil för att riskminimera? Är det bara Milos filosofi som ej matchade våran starka dansk, eller har brinntiden passerat och den nostalgiska känslan som man ofta och gärna gottar sig i bland gamla spelare, återigen har spelat ett spratt? Jag är inte säker men vi är många som vill ha Björn i laget. Som den ledargestalt han är och den avgörande slutprodukt vi vet att han besitter, det är någonting som jag hoppas att våran nästa tränare ser och fokuserar på att ta fram.
Vi måste inte släppa in minst mål i serien eller ha den stabilaste speluppbyggnaden eller den bäst satta organisationen. Vi behöver ett lag som underhåller och gör det genom offensiv frejdig fotboll. Det är något Björn Paulsen har personifierat tidigare och jag tror och hoppas att han fortfarande har det i sig, för tar han fram det så kommer det inte dröja länge innan “Strong as fuck!” är ett väl vedertaget begrepp långt bortom Stockholms gränser.